En bild säger mer än 1000 ord!
Jossan är här!
Hej!
Nu har jag fått tillbaka min dator från Apple Store. Äntligen har de installerat ett svenskt tangentbord så att jag kan skriva som vanligt folk igen!
Sen jag skrev sist har alla barnen slutat skolan och äntligen påbörjat sommarlovet. Sofia tog studenten, Issy slutade nian och Aje avslutade sitt andra år på gymnasiet. Det var jättekul att få vara med och se tjejernas graduation, inte precis som hemma. Min student minns jag som igår, det var en helt underbar dag och jag önskar att jag kunde få uppleva den en gång till =)
På lördagen efter studenten var det så äntligen dags att åka till NYC för att träffa Ida och Johan som jag inte sett sen den dagen jag åkte. Bussen skulle avgå från South Station kl 07.00 så jag ställde min väckarklocka på 05.00 för att jag skulle hinna ta tåget till stationen osv.
Vad tror ni händer?????
Sakta slår jag upp ögonen på morgonen och tänker, ¨ohh vad duktig jag är som vaknar innan att klockan har ringt¨, sekunden efter när jag får syn på klockan skriker jag rakt ut ¨FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!¨. Klockan är då 06.13 och jag kastar mig ur sängen. Jag försöker kolla på datorn om jag kan ta en senare buss, men alla turer på förmiddagen är slutsålda. Skit! Jag ringer i panik ett taxibolag och frågar hur snabbt de kan hämta mig och hur fort vi kan ta oss till stationen, svaret blir ¨tidigast om 50 min¨. Nu är klockan 06.18 och jag känner hur klumpen i halsen växer. HUR KUNDE JAG FÖRSOVA MIG JUST IDAG!!!??? Min sista utväg blir att springa ner och väcka Louise. På mina bara knän ber jag henne att köra mig för att se om jag hinner med bussen, och hon hoppar upp ur sängen och säger ¨när vill du åka?¨. Jag snabbduschar och kl 06.30 sitter vi i bilen och trampar gasen i bott. Tro det eller ej, men när klockan slår 06.55 sitter jag i mitt säte i bussen och andas ut. Det omöjliga blev möjligt!
4 timmar senare kliver jag av bussen på 7th ave och får ett samtal från Ida, de är på Macy's och vi bestämmer att vi ska ses utanför en av ingångarna. Hjärtat slår allt hårdare ju mer jag närmar mig. Känslan är svår att beskriva, men det är som ett lyckorus som bara strömmar igenom kroppen när jag letar med blicken efter Ida och Johan. Jag ringer upp Ida och i samma stund får jag syn på dem på andra sidan gatan. Jag drar efter andan och springer som en galning mot övergångsstället. Jag hinner hämta mig lite innan bilarna stannar och de kommer springande emot mig. Ida och jag möts i en stor kram som varar i evigheter. Sen är det Johans tur, och jag kan fortfarande inte beskriva känslan i kroppen när vi står där och ser på varandra. Vi skrattar och gråter på samma gång!
Vi spenderade hela dagen tillsammans i NYC och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Men sen blev det så dags att säga hej då igen. Den här gången gjorde det ont, men inte lika ont i magen som första gången, för nu ses vi ju om 2 månader igen. Tack Ida och Johan för en underbar dag och för all energi ni gav mig!
Nu är klockan snart halv 2 på natten här och om ca 3 timmar så är det så dags igen....
Min fina Josefine är här hos mig och vi har haft 2 supermysiga dagar i Boston. Men imorgon bitti går bussen mot NYC och den här gången ska vi minsann vara i tid haha. Vi kommer tillbaka på torsdag natt, då ska jag lägga in alla bilder från vår tripp.
En extra stor kram skickar jag till min Daniel idag! Brorsan, du är bäst!
Hej så länge!
Kram Ida
Sofia och jag på hennes student!
Precis efter vårt kramkalas!
Bästa pizzan någonsin!
Häng i SoHo
Jossan och jag var på en rundtur på Fenway park idag. Fler bilder från våra 2 första dagar kommer inom kort! =)
Hej så länge!
