The dark side!
Detta har hänt.
Idag tisdag stod det en låååång lista i min agenda av vad dagen hade att erbjuda.
07.55am började jag med att skjutsa Issy till skolan. 8.30am var jag tillbaka och inväntade hantverkare som skulle komma för att ta en titt på saker och ting i huset, samt en plumber som skulle täta ett rör i köket. Jag hade bara ett litet problem. 11am skulle jag befinna mig på Harvard för min första skoldag (som jag har sett fram emot sååå länge) så jag hade ett minst sagt tajt tidsschema.
Hantverkarna är sena, klockan har redan hunnit bli 9 när de ringer på dörren och jag känner nu lite smått panik. Dan från Home Maintenance säger att "the plumber" kommer först 9.30. NU blir jag stressad... Om jag ska hinna i tid måste jag lämna huset SENAST 10.30 för att ta mig till Cambridge och skolan. (fan) Detta håller inte!!!
Det borras, skruvas och sågas och när klockan är 10.35 packar de sina verktygslådor och går.
(Tack och lov är ni inte många som sett mig superstressad. Men ni som gjort det, ni kan ju föreställa er hur jag är i denna stund. Jag brukar vara ganska bra på att kontrollera mig själv när det uppstår stressiga situationer, men nu är jag out of control, way out!)
Jag ringer efter en taxi, det finns inte en chans i världen att jag kommer hinna med tåget. 15min senare kommer en bil, nu är klockan 10.55 och jag kokar. Skit! Varför ska jag alltid vara så sen, och just idag, inte bra!!!!
Jag kastar mig in baksätet "51 Brattel street, Cambridge AS FAST AS YOU CAN!!"
Chauffören vänder sig om och tittar på mig "ok, I know where we are going"
Puh, jag knäpper fast mig och tänker "nu är jag i alla fall påväg"
MEN efter ett par minuter upptäcker jag att han kör helt fel. Han tar den sämsta vägen av alla vägar som man kan köra till Cambridge och vid alla trafikljus lyser det rött! HUR tänkte han nu?? GAH!
Jag känner hur hjärtat slår fortare och fortare, jag blir alldeles kall i kroppen och snart spricker min bubbla..
Jag försöker att jobba mot och hör Görans röst i mitt huvud "Lung, det löser sig älskling". Sen vet jag inte vad som händer, jag hör bara mig själv:
jag: "This is the wrong way"
Cha: "No mam, I know where we are going"
Jag: " Well you don't seem to know, because this is the wrong way"
Han blir tyst och drar en suck.
DÅ, upptäcker jag att han sitter och lurar med något i knät....en KARTA!
Jag: "What is that? Are you reading a map? You said that you knew where we were going"
Cha: " I think you should calm down"
....nu är jag galet stressad, klockan är 11.10 och vi är inte framme på läänge! Jädra skit!
jag: " I would never drive this way to Cambridge, and by the way, I don't think you should read and drive at the same time.....
Plötsligt stannar bilen. Och jag får en mörkblick i backspegeln. vi står mitt i en rondell.
" Then show me the way mam"
ojoj nu är jag påväg att ställa till det ännu mer för mig själv. Jag fattar inte att jag ens argumenterar med honom, det är ju inte hans fel att jag är sen?! Ändå hör jag mig själv svara..
"ok. lets switch seats"...Mycket omoget Åberg!
Efter MYCKET om och men kommer jag fram till skolan 11.25am. Taxametern står på 25$ och jag sticker fram en 20a och tackar för mig.
Med låg röst ursäktar jag mig för mr Thomas när jag smyger in i rum 121. 14 ansikten vänder sig mot mig, jag är uppenbart sist in.
Även om jag är pinsamt sen till min första skoldag sätter jag mig ändå lugnt ner i stolen, tacksam över att jag är på plats. Plötsligt får jag ett papper under näsan av mr Thomas, han böjer sig över mig och viskar " you have 10 more minutes"
Jag tittar på pappret, där det står "write an essay examining why business enterprises might want to demonstrate that thay care about human welfare"
Skål och välkommen!
Idag tisdag stod det en låååång lista i min agenda av vad dagen hade att erbjuda.
07.55am började jag med att skjutsa Issy till skolan. 8.30am var jag tillbaka och inväntade hantverkare som skulle komma för att ta en titt på saker och ting i huset, samt en plumber som skulle täta ett rör i köket. Jag hade bara ett litet problem. 11am skulle jag befinna mig på Harvard för min första skoldag (som jag har sett fram emot sååå länge) så jag hade ett minst sagt tajt tidsschema.
Hantverkarna är sena, klockan har redan hunnit bli 9 när de ringer på dörren och jag känner nu lite smått panik. Dan från Home Maintenance säger att "the plumber" kommer först 9.30. NU blir jag stressad... Om jag ska hinna i tid måste jag lämna huset SENAST 10.30 för att ta mig till Cambridge och skolan. (fan) Detta håller inte!!!
Det borras, skruvas och sågas och när klockan är 10.35 packar de sina verktygslådor och går.
(Tack och lov är ni inte många som sett mig superstressad. Men ni som gjort det, ni kan ju föreställa er hur jag är i denna stund. Jag brukar vara ganska bra på att kontrollera mig själv när det uppstår stressiga situationer, men nu är jag out of control, way out!)
Jag ringer efter en taxi, det finns inte en chans i världen att jag kommer hinna med tåget. 15min senare kommer en bil, nu är klockan 10.55 och jag kokar. Skit! Varför ska jag alltid vara så sen, och just idag, inte bra!!!!
Jag kastar mig in baksätet "51 Brattel street, Cambridge AS FAST AS YOU CAN!!"
Chauffören vänder sig om och tittar på mig "ok, I know where we are going"
Puh, jag knäpper fast mig och tänker "nu är jag i alla fall påväg"
MEN efter ett par minuter upptäcker jag att han kör helt fel. Han tar den sämsta vägen av alla vägar som man kan köra till Cambridge och vid alla trafikljus lyser det rött! HUR tänkte han nu?? GAH!
Jag känner hur hjärtat slår fortare och fortare, jag blir alldeles kall i kroppen och snart spricker min bubbla..
Jag försöker att jobba mot och hör Görans röst i mitt huvud "Lung, det löser sig älskling". Sen vet jag inte vad som händer, jag hör bara mig själv:
jag: "This is the wrong way"
Cha: "No mam, I know where we are going"
Jag: " Well you don't seem to know, because this is the wrong way"
Han blir tyst och drar en suck.
DÅ, upptäcker jag att han sitter och lurar med något i knät....en KARTA!
Jag: "What is that? Are you reading a map? You said that you knew where we were going"
Cha: " I think you should calm down"
....nu är jag galet stressad, klockan är 11.10 och vi är inte framme på läänge! Jädra skit!
jag: " I would never drive this way to Cambridge, and by the way, I don't think you should read and drive at the same time.....
Plötsligt stannar bilen. Och jag får en mörkblick i backspegeln. vi står mitt i en rondell.
" Then show me the way mam"
ojoj nu är jag påväg att ställa till det ännu mer för mig själv. Jag fattar inte att jag ens argumenterar med honom, det är ju inte hans fel att jag är sen?! Ändå hör jag mig själv svara..
"ok. lets switch seats"...Mycket omoget Åberg!
Efter MYCKET om och men kommer jag fram till skolan 11.25am. Taxametern står på 25$ och jag sticker fram en 20a och tackar för mig.
Med låg röst ursäktar jag mig för mr Thomas när jag smyger in i rum 121. 14 ansikten vänder sig mot mig, jag är uppenbart sist in.
Även om jag är pinsamt sen till min första skoldag sätter jag mig ändå lugnt ner i stolen, tacksam över att jag är på plats. Plötsligt får jag ett papper under näsan av mr Thomas, han böjer sig över mig och viskar " you have 10 more minutes"
Jag tittar på pappret, där det står "write an essay examining why business enterprises might want to demonstrate that thay care about human welfare"
Skål och välkommen!
Kommentarer
Trackback
