AuPairIda

Jag mins det som igår. Hela dagen gick jag med en stor klump i magen  och räknade ner för varje timme som gick.

Göran och jag hade inte sovit någonting den natten, vi låg vakna och pratat om hur allt kändes och hur fruktansvärt tomt det skulle bli att sova ensam en tid framöver. Vi grät och kramade om varandra och grät ännu mer. Det var väldigt svårt att föreställa sig hur allt skulle förändras bara 1 dag senare.

Hemma på Björkås blev det ett tårfyllt farväl till Daniel! Vi stod länge i hallen och jag ville vänta in i det sista att släppa taget om honom. Han sa att tiden kommer att gå fort och att det inte skulle dröja länge tills vi sågs igen!

Daniel är en viking och har trots alla motgångar under åter alltid svarat med ett leende när vi pratat på skype! Jag önskar så att jag hade kunnat åka hem och krama om dig när allt var som värst under året! Tänk att vi snart får krama om varandra igen!

På hamngatan stod vi länge och tittade på bussen som skulle ta mig till Arlanda. Jag ville inte gå på. Tårarna rann och jag hade fortfarande inte förstått att dagen D hade kommit. Chauffören kom ut och det var dags att gå på. Jag kramade om pappa hårt, han skrattade! Han sa att tiden kommer  att rusa iväg! Jag kramade om mamma länge och kände hur hjärtat slog hårdare. Hon hade tårar i ögonen och kramade mig ännu hårdare tillbaka.

Göran följde mig till bussen, vi blev stående precis vid dörren, jag var den sist att kliva på. Vi kramade om varandra och jag blundade och tänkte på hur underbart det kändes att vara i hans armar. Jag ville inte gå på!

Jag tittade ner på Göran när dörrarna slog igen framför oss, tittade på mamma & pappa och vinkade.

Vi hann inte komma längre än till Alster innan min mobil ringde, det var Göran. Vi pratade länge och jag fick någon slags panikattack. När ses vi igen??? Det var en väldigt tom känsla jag hade i kroppen och jag har nog aldrig känt mig så maktlös.

Nu har året gått och imorgon kommer de alla och hämtar mig på Arlanda!

Året har varit jobbigt, omtumlande, känslofyllt och fantastiskt på många olika sätt! Jag har så mycket att berätta, så många bilder att visa, och jag hoppas att ni alla förstår hur mycket jag saknat er! Utan min familj hade jag aldrig klarat av det här året, ni har varit ett underbart stöd! Och Göran, vad hade jag gjort utan dig? Jag visste att vi skulle klara av det här tillsammans men att det skulle bli fruktansvärt jobbigt. Nu är det snart över och om mindre än 24timmar står vi i varandras armar igen!  Jag älskar dig!

Tack allihopa för all energi ni har gett mig med era små meddelanden, kort och hälsningar under året! Det har betytt jättemycket för mig!

Vi ses snart!

Kram Ida

Här Kommer några härliga bilder från min födelsedagsmiddag med 2 av mina allra bästa vänner här i US. Jenny & Katharina!! Vi hade en jättemysig kväll med middag, tårta och oslagbara cup caces!

Tack för alla era gratulationer!

Nu 9 dagar kvar innan hemresa =)

Det kändes väldigt länge sen när jag plockade fram min stora resväska och tittade ner i botten. Under hela året har den stått gömd i en vrå och dammat, men jag måste erkänna att det har varit nära att den kommit fram 2ggr tidigare.....

Men nu står den i alla fall ute i rummet stor och tung igen. Det där med att "provpacka" var nog ingen dum idé eftersom jag kom upp i 23 kg lätt som en plätt. Nu är bara frågan vart resten ska få plats? det får bli ett senare bekymmer helt enkelt =)

För några veckor sedan tog jag ett tårfyllt farväl av min fina Jessica! Jag åkte ner till henne på Cape Cod över en helg så att vi kunde umgås och prata roliga minnen innan det var dag att säga "vi ses snart".

Jessica har varit som mitt lilla lyckopiller under året. Det har räckt med att höra hennes glada röst på telefonen så har jag fått ett leende på läpparna. Vi hade en jättemysig helg ihop och jag längtar redan tills vi ses i Sverige igen!

Jessica och hennes 5 supergulliga värdbarn på stranden på Capen! Vi gjorde en liten utflykt och hoppade i vågorna. <3

Förra helgen var Jag och Nina och såg Rihanna live i Boston. Det var så himla bra och jag tror inte att vi satt still en enda sekund. Hon sjöng alla sina hits och sprang till och med ner i publiken. Alla blev galna och det var häftigt att se henne på så nära håll! Dessutom hade vi superbra platser och såg helt perfekt, credd till mig som köpte biljetterna =)

Vi hann även med en liten uppladdning i solen innan det var dags att gå, underbart!

För några veckor sedan hände det en intressant grej på tåget när jag var påväg hem.

När Göran var här brukade han påminna mig om en Beck-film när vi stod och väntade på tåget. I den filmen släcks perrongen ner och plötsligt så kommer det massa ungdomar ut ur tunnlarna och smyger sig på folk som väntar på tåget. Uhh, läskigt!

Så när jag stod där i vagnen mellan Coply och Kenmore så stannar plötsligt tåget mitt i en tunnel. Vi blir stående i säkert 20 min när jag hör hur chauffören får dåliga nyheter. Han lägger på sin telefon och ropar ut i högtalarna "May I have your attention please, we have to evacuate the train, do not panic!"

ÅH NEJ! Alla börjar gå ut ur tåget och jag blir såklart sist ut. Sakta sakta går vi på en lång rad genom tunneln och jag ser mig omkring för att försäkra mig om att jag inte är i en Beck-film. Jag ser ljuset och vi kommer ut, tur det gick ju bra till slut även om det var läskigt!

Bildbevis.